Grandmas House + Miss Behaved | Hus 7

Artist: Grandmas HouseSupport: Miss BehavedDatum: tisdag 13 oktoberVenue: Hus 7Insläpp: 19.00Live från: 20.00Åldersgräns: 13+ i målsmans sällskap/18+ år, läs mer om åldersgränser: https://slakthusen.se/aldersgr...

Som de olycksbådande himlarna före en storm fångar Bristol-baserade kvartetten Grandmas House på sitt debutalbum Baby You're A Winner både de ljusa och mörka sidorna av mänskliga relationer genom explosiva rockhymner, skarpsinnig berättarkonst och ögonblick av förbluffande ömhet.

När de sammanflätade gitarrerna och de körliknande harmonierna i titelspåret Baby You’re A Winner virvlar sig in i ditt undermedvetna kanske du väntar dig en lättsam introduktion till Grandmas House. Men grunden för denna Bristol-kvartett bygger på att balansera på den tunna linjen mellan mörker och ljus. Detta blir tydligt redan från det ögonblick då Zoë Zinsmeisters mullrande basgångar tar fart. Bandets debut är full av motsatser: melodisk och skrovlig, intim och kaotisk, noggrant komponerad men samtidigt vilt fängslande.

Ingenstans märks detta tydligare än i sånginsatserna. Gitarristen Yasmin Berndts karakteristiska morrande röst skär genom Storbritanniens nutida postpunkscen (och påminner, om man måste jämföra, om det råa och opolerade uttrycket hos Fontaines D.C:s Grian Chatten). Trummisen Poppy Dodgson tillför en slående andra huvudsångsstämma, medan basisten Zoë Zinsmeister ger ytterligare ett lager till gruppens ofta mörka harmonier.

Bandets grundare Berndt och Dodgson träffades på universitetet, där de fann gemensamma musikaliska intressen i alternativa indieakter som Shame och Goat Girl. Men det var ett annat fyrmannaband som inspirerade dem att själva börja spela instrument. ”Att se The Big Moon live innan vi själva hade spelat några konserter inspirerade oss enormt mycket”, minns Dodgson. Efter att ha flyttat till Bristol flyttade de ihop och rekryterade Zinsmeister på bas och senare Polly Jessett på sologitarr. Det som verkligen fick dem att börja uppträda kom dock från hjärtat av stadens välkomnande och kreativa musikscen. ”Vi berättade för killen som äger The Thunderbolt att vi höll på att skriva låtar, och han svarade: ’Bra, ni har en spelning!’”, skrattar Dodgson. ”Utan den knuffen vet jag inte om vi hade varit modiga nog.”

Efter ett antal EP-släpp och tid på vägarna där de testade nytt material gick Grandmas House in i studion för att spela in sitt debutalbum tillsammans med producenten Ali Chant (PJ Harvey, Yard Act, Perfume Genius). Målet var att översätta intensiteten från bandets livespelningar till något mer expansivt. ”Vår musik är svår att fånga på inspelning eftersom den innehåller så mycket energi”, säger Berndt. ”Ibland tänkte vi: ’Det här är mycket starkare live. Hur kan vi få det att kännas lika kraftfullt på skiva?’” Den kraften ligger i Grandmas Houses förmåga att hantera livets stora ögonblick med ömhet mitt bland de dånande riffen. Precis som Big Thief har en förmåga att måla levande berättelser, tecknar bandets debutalbum ett träffsäkert porträtt av kärlek, sorg och den bittersöta balansen mellan smärta och katharsis. Som Dodgson förklarar: ”Vi skrev det här albumet om den existentiella krisen som följer med att leva. Det handlar om kärlek och förälskelse, men också om sorg och ensamhet. Det är känslosamt, kraftfullt och samtidigt väldigt roligt.”

Albumet ger också röst åt fysisk sårbarhet och känslomässig obalans. Den dånande förstasingeln DOG handlar om kronisk sjukdom och nonchalant medicinsk behandling, där Berndt spottar fram bitterheten: ”Got you growling through gritted teeth / The doctor always said this pill is all you'll ever need.” De oväntat melankoliska tonerna i Soaked utforskar queer kärlek, medan Jessetts ömsinta gitarrslingor lyfter låten mot en befriande upplösning som för tankarna till Marika Hackmans Big Sigh. Samtidigt finns det gott om storslagna rockkvaliteter genom hela albumet.

Dance är en publikfavorit från livespelningarna och hämtar inspiration från bandets turnéstopp tillsammans med Midlands-bandet Big Special. På annat håll finns The Table, som också utvecklades ute på vägarna och handlar om slutet på en relation. ”Vi har spelat den låten så länge. Den började som något mycket mer punkigt men har sedan vuxit till en stor rockhymn”, berättar Dodgson.

Lika aggressiv är Next Big Hit (Choo Choo), som kraftfullt protesterar mot hur kvinnor i musikbranschen förlöjligas. Med krossande distorsion, Berndts torra leverans och en stickande melodislinga träffar låten lyssnaren med samma kraft som ett godståg.

Även albumets mjukare stunder känns starkt fysiska. Blue Oblivion beskriver dessa alltuppslukande känslor som en ”sten längst ner i mina lungor”, medan höjdpunkten Taxidermy uttrycker en vilja att bära sin älskade som en kappa. Vid sidan av djupt mänskliga teman – sorg sammanflätad med sjukdom i I Miss That House och det hjärtskärande accepterandet av att släppa taget i How It Is – löper också en stark naturtematik genom albumet, något Dodgson härleder till...