Nattorienterarna

Vera och Bricken, som våra hjältinnor heter, hör inte vad de själva sjunger. De är inte främlingar, men inte heller väninnor. Kanske är de kärleksrivaler? Det är svårt att säga, när verkligheten har bytt språkdräkt och alla mammor gått i barndom. Mörkret faller.

Är vi ensamma här?

Nattorienterarna är inte en pjäs om idrott. Den är inte heller en dokumentärskildring i konventionell mening. Men visst har jag haft nytta av mina erfarenheter som skrivmaskinslärarinna. Varken Bricken eller Vera arbetar på Byängsskolan längre. Gillis Ignell och Rune Nylander har gått i pension och vad Stickan Ogebratt sysslar med i pannrummet nu för tiden vågar jag inte spekulera i. Jag vill att dramat ska fortsätta när pjäsen är slut. Och att ordet "verklighetsflykt" inte ska betyda att fly från verkligheten, utan att ge flykt åt den. – Kristina Lugn